Ett litet vårkalas ... eller glädjen över en liten prick

Tänk att man kan bli så väldigt glad över något så litet. En liten, liten röd prick intill en till synes död pionstam. Ikväll hann jag ut för se vad som hänt i rabatterna och blev så väldigt lycklig över att en trädpion jag behandlat illa har överlevt. Jag kände för att ha litet kalas med mig själv och fira, Ser ni den lilla glädjepricken?

Den lilla hoppingivande pricken skjuter från roten på trädpionen Alice Harding. Jag köpte den sent i höstas och visste inte att jag inte skulle ha den i krukan över vintern. Sedan tjälen kom och jag läste på har jag därför haft fler månader på mig att oroa mig för att den ska ruttna bort. Jag har ryckt i krukkanten och hoppats på att den skulle gå att ta upp, men inte. Bara sprucken kruka som resultat. Så nu är jag riktigt lättad!


Även i vintersådderna ser det lovande ut. För några veckor sedan visade sig rudbeckian ha grott, men de övriga lådorna har varit tomma, och var det även för några dagar sedan. Men idag:

... bebisar på gång! Alla tre lådorna fulla av prickar! Håll nu tummarna för att jag lyckas få dessa att bli till frodiga växter i rabatterna! Alla kartor, beskrivningar och översikter över trädgården är tillfället (förhoppningsvis!) på vift, men jag vågar säga att det är digitalis som syns på den översta bilden. Jag hoppas få in lite ny färg i rabatterna bland den tidigare rosa-gula digitalisen. 

Och så gladde jag mig lite extra åt att kunna fotografera mina julrosor utan att hålla i: Lookie, lookie, no hands! :) 

Och åt nykomlingarna: 

Och åt gamlingarna: 

Gamlingarna är Katherine Hodgkin och en våriris från Botaniska trädgården i Göteborg. Nykomlingarna ska få namn när kartorna återfunnits, men den nedersta är köpt som gul tandrot. 

Det här fina paret, herr och fru Sanguinaria canadensis 'Flore Pleno' var förresten hedersgäster på kalaset. 

De är vackra - men de tittar ju bort!

Jag finner julrosor bedårande. Det gör jag verkligen. Men jag begriper inte hur ni gör alla ni som får till fina foton där man ser Helleborus titta rakt in i kameran som vilken fotomodell som helst. Kanske har jag ovanligt skygga exemplar i min trädgård? I dag gick jag en sväng med kameran.

Roligt att det finns blommor, men hur ser de ut på framsidan? Alla böjer på huvudet. Kanske kan man sticka fram kameran, fota och få se på kameraskärmen? ... Nej!

Ja, mina blygisar gör sig kanske inte så bra på kort, men i verkligheten är de bedårande vackra, och det kan man se om man böjer sig ner; böjer sig lite till; tar stöd mot en sten i rabattkanten (om man har tur, annars får man offra de rena byxorna); hänger sig ut över rabatten; sträcker ut armen och tar ett försiktigt tag med handen om stjälken; böjer lite, och lite till - nej, nu får du inte bryta mer för då går den av - du får istället böja dig själv ännu längre ner. Men då, då ser du härligheten! Helt betagande vackert är det där inne i klockan. Och när du ligger där i rabatten, jordig och lite våt om knän och armbågar, så är du ändå ganska nöjd över att ha fått se detta vackra, men det kanske dröjer några dagar till dess att du gör om det ...

Ser ni den? Handen? Såhär går det till när mina skönheter ska fotas. 

Kanske har de samlats här i min trädgård de som inte vill vara i rampljuset: julrosor med behov av särskilt stöd - nu tänker jag på handen - julrosor som vill växa och blomma i fred i en lugn miljö där inga fotoblixtar smattrar så snart de sticker ut huvudet? Ja, i så fall så kanske det är bäst att låta dem vara ifred och bara njuta av att finns där om man verkligen vill se dem. Och dessutom verkar nästa gäng till blomning lite stöddigare redan nu.

Ps. Efter att jag skrivit det här inlägget så har jag börjat se dem. Händerna. På var och varannan julrosbild. Jag drar slutsatsen att mina fotomotståndare faktiskt är helt normala och rätt lika mig själv när det kommer till att ha kamera i ansiktet. :) 

När andras vintergäck var väck - ett litet trädgårdsrim om våren

Det ljöd ett nödrop över internet:
"Jag har min vintergäck inte sett!
Finns det någon som har några över
och kan dela till mig som behöver?"

När det ligger kvar snö
behövs endast lite tö
för att gäcken ska lysa upp livet ...
men jag tog nog mest gäcken för givet

Förra sommarn blev ett trädäck en vintergäcksgrav.
Jag plockade inte upp de små lökarna, bara övergav
Känns ju sorgligt såhär efteråt
men jag tror gäcken hört mitt förlåt

För under linden har en ny rugge fått fäste
Se, på bilden så många barn! Ett kärleksnäste!
Jag blev så himla glad för dessa mina
som jag gärna delar ... med vårhungriga bina.

Kan jag ändå hjälpa, som fått så mycket av andra?
Jo, men kom, låt oss in i skogen vandra.
Där bland barnens hyddprojekt
sticker små solar upp så käckt.






Nu är de visserligen något färre
men skadan är nog smärre
för just innan jag detta skrev
for några bort medelst brev!

Hoppas att de vill lysa upp vårvintern för er nästa år, Veronica, Helena och Anna-Karin!

Det började en gång ...

En rödsprakande jättelönn mötte oss första gången vi såg huset och vi visste genast att under den ville vi bo. När vi sedan steg in genom dörren och kände oss som hemma var saken, åtminstone känslomässigt, avgjord. Under år av småbarnsliv och långsamt framskridande husrenovering vaknade trädgårdsintresset alltmer. Det blev en eller två nya rabatter om året med växter från loppis, släkt och vänner och lusten att plantera nytt ökade av att det växte så det knakade. År av lövkrattning hade resulterat i en jättekompost med massor av god jord att bygga nya rabatter av. 

En fin vårdag 2013 satte vi på allvar igång med att byta gräsmatta mot rabatter. Utmed en liten slänt varvades rabatter med strentrappor. Efter att ha provat lite olika teknik för förflyttning av stenblock kom vi på hur vi skulle gå tillväga för att klara det med några spillbrädor, tio åttakantiga staketstolpar och ett spett: historiekunskaper kan komma till oanad nytta i livet! Åtminstone blev det väldigt bra för den som skötte spettet. Mer likt slavarbete blev det för den som både byggde bana och skötte rullarna. Vi fortsatte på samma vis med några större stenar till rabattkanten. (Och ja, det blir mycket svårare när stenarna inte är fyrkantiga!)  

Jorden i rabatterna har visat sig vara otroligt fin och bra. Det växter finfint. Rosor, klematis, liljor, nävor, vallmo, riddarsporrar m.m växer med otrolig fart. Jag gjorde på detta vis vid anläggandet: 

• Gamla tidningar under både stenmur och rabatt. 
• Halvbrunnen kompost med mycket löv och pinnar kvar, ca 20-30 cm, nedstampat så gott det gick. 
• Första lagret färdig kompostjord för att få en jämnare yta, ca 10 cm. 
• Droppslang snirklad genom rabatterna med ca 30 cm mellanrum. Början och slut på droppslangen göms i stenmuren vid stentrapporna och är lätta att ta fram när vattenslangen kopplas på. (Fyrtio meter slang gick bra, dvs. två slangar, men i den tredje blir trycket för svagt om det ska vara lagom svagt i början, så jag behöver vattna den sista rabatten för sig.) 
• Kogödsel på påse ca 5 cm.
• Kompostjord 20 cm.
• Några nävar pelletserad hönsgödsel utkastad i de sista lassen med kompost.
• Barkmull, tunt lager. Ett misstag, då jag hade tänkt täckbark, men köpt fel ...

Hur som helst så grodde vallmon utomordentligt bra i barkmullen och rabatten är mycket lättrensat tack vare den luckra jorden. Ogräs är fortfarande inte ett problem och jag kan fortfarande gräva ner nya plantor med bara handen om jag vill. Däremot trivs sniglarna bra mellan stenarna i muren på tre ställen och jag både plockar och lägger ut järnsulfat återkommande. Det är däremot inga mängder sniglar och rabatten är ovanligt problemfri. Droppslangen ligger djupast runt rosorna och jag vattnar ordentligt två eller tre gånger på en sommar. 

Så här såg det ut när vi lagt sten, kört jord och satt upp en spaljé av armeringsnät. 

På sommaren året efter såg det ut såhär:

I en av de mittersta sektionerna, den rosa-röda, finns bland annat tre rosor (Louise Bugnet, Hurdalros och Maidens Blush), höstsilverax och en klematis ´Comtesse de Bouchaud´. Dessutom planterade jag en trädpion innan jag visste hur stor den skulle kunna bli, i detta blivande buskage. Bilden är från året efter planteringen. 

På bilden ovan syns en del av den andra mittensektionen, spaljérabatten som är hem för två rosor (Constance Spry och New Dawn), tre klematis (´Jan Lindmark´, ´Mrs Bateman´ och ´Piilu´), flera sorters liljor (bl.a. trädliljor som kungsliljan på nästa bild) och har en kant av olika nävor. Första året var stockrosorna ståtliga, men fick rost, så de hölls tillbaka året efter. I höstas klämde jag istället in två små japanska lönnar som ser ut att ha klarat första vintern. (Ja, jag hade reafyndat och var lite desperat att hitta en plats åt dem ...) Som du har förstått är jag mycket för att plantera tätt. Jag flyttar hellre på det som trängs undan än rensar stora öppna ytor. 

                                     

I stentrappornas skarvar trivs bland annat nejlika och spetsmössa, men jag har inte fått kryptimjan att fästa. Kanske fanns det för dåligt med jord eller grus där jag tryckte ner dem. Jag ska försöka igen! 

Sten (granit), rost och zink ramar in allt det rosa. 

Från den mötande rabatten i svängen mot huset kommer en marktäckare utan minsta problem att få fäste: murreva. Om det handlar ett annat inlägg. 

Tack för att du tittat in till mig! 

Plötsligt händer det ...

Plötsligt känns det helt rätt att börja blogga. Tidigare har jag bloggat enbart för det egna minnet om de växande undren i mitt liv: blommor och barn. Nu har trädgårdsintresset blivit stort nog för en egen blogg. Jag hoppas att det finns någon som vill titta in i min trädgård någon gång ibland så att bloggen blir ett sätt att möta andra trädgårdsentusiaster - både de som gillar att arbeta i trädgården och de som mest uppskattar att sitta under eken och dofta på alla blommorna. Det här är en blogg om en trädgård som växer fram. Välkommen till mitt hem och min trädgård!