De är vackra - men de tittar ju bort!

Jag finner julrosor bedårande. Det gör jag verkligen. Men jag begriper inte hur ni gör alla ni som får till fina foton där man ser Helleborus titta rakt in i kameran som vilken fotomodell som helst. Kanske har jag ovanligt skygga exemplar i min trädgård? I dag gick jag en sväng med kameran.

Roligt att det finns blommor, men hur ser de ut på framsidan? Alla böjer på huvudet. Kanske kan man sticka fram kameran, fota och få se på kameraskärmen? ... Nej!

Ja, mina blygisar gör sig kanske inte så bra på kort, men i verkligheten är de bedårande vackra, och det kan man se om man böjer sig ner; böjer sig lite till; tar stöd mot en sten i rabattkanten (om man har tur, annars får man offra de rena byxorna); hänger sig ut över rabatten; sträcker ut armen och tar ett försiktigt tag med handen om stjälken; böjer lite, och lite till - nej, nu får du inte bryta mer för då går den av - du får istället böja dig själv ännu längre ner. Men då, då ser du härligheten! Helt betagande vackert är det där inne i klockan. Och när du ligger där i rabatten, jordig och lite våt om knän och armbågar, så är du ändå ganska nöjd över att ha fått se detta vackra, men det kanske dröjer några dagar till dess att du gör om det ...

Ser ni den? Handen? Såhär går det till när mina skönheter ska fotas. 

Kanske har de samlats här i min trädgård de som inte vill vara i rampljuset: julrosor med behov av särskilt stöd - nu tänker jag på handen - julrosor som vill växa och blomma i fred i en lugn miljö där inga fotoblixtar smattrar så snart de sticker ut huvudet? Ja, i så fall så kanske det är bäst att låta dem vara ifred och bara njuta av att finns där om man verkligen vill se dem. Och dessutom verkar nästa gäng till blomning lite stöddigare redan nu.

Ps. Efter att jag skrivit det här inlägget så har jag börjat se dem. Händerna. På var och varannan julrosbild. Jag drar slutsatsen att mina fotomotståndare faktiskt är helt normala och rätt lika mig själv när det kommer till att ha kamera i ansiktet. :)